Vad vore livet utan bilder. Utan inre eller yttre bilder. Vad vore världen utan ljus, utan mörker, utan kontraster.
Melankolins skönhet har alltid ristats sig in i mig. Min omgivning vittnar om livets pågående varande vare sig det är i naturens rörelse, tingens existens eller människans skapande.
Skönhet.
Vad är det?
För mig är det mycket.
Kanske allt..
Det fula är fint.
Det rostiga vackert.
Det ofärdiga, perfekt.
Livets baksidor, varifrån gnistan föds. Det ena behövs för att det andra skall finnas.
Mina foton brukar andas melankolins vackra skörhet men även ge tyngd åt det stillsamma livets varande. Akvarellen kanske mer ett axplock från djur och natur, ett avstamp. Gärna i dovhetens färgskala. Ibland använder jag mig av blandad teknik, för att ge kontrasterna huvudroll för att förmedla en känsla.
Pretentiöst beskrivet kan tyckas.
Egentligen gillar jag mest att fånga en stillsam tyngd av liv.
